Mannen med kåpan

Tänkte dela med mig lite av en egen upplevesle som både jag och min fru upplevde för många år sedan i Dalarna under ett seminarium med en indian från nordamerika.

Händelsen utspelade sig hösten 2001, när jag, Jane och en vän till oss som heter Maria, samt Janes döttrar Madelene och Malin befann oss i Rättvik, Dalarna, för att för första gången träffa och deltaga i en kurs med Rainbow Eagle.

Ifrån stresstillvaron i Stockholm, där vi bodde på den tiden, till lugnet i Rättvik. Allt var ämnat för en helg fylld med indiansk visdom, utvecklande möten, samtal och upplevelser. Rainbow pratade om den indianska kulturens fredssköld med mycket intressanta inslag och han gjorde det med en enkelhet som tilltalade oss mycket.

Under en kväll skulle Rainbow hålla privata sessioner och jag bestämde mig till slut för att träffa honom, efter en del övertalning av Jane och Maria. Det var faktiskt efter mycket övertalning som jag överhuvudtaget följde med den där helgen och i efterhand så har jag dem att tacka för den speciella helgen i Rättvik.

När jag då satt där med Rainbow Eagle framför mig i en liten mysig stuga , så visste jag nog inte riktigt vad jag gjorde där. Så det blev liksom att jag mest satt och berättade om mig själv och mitt liv. Han sa inte så mycket och jag kommer ihåg att jag blev osäker på om jag hade gått dit med rätt inställning och intention.
Jag kommer dock ihåg att jag till slut kom för mig att fråga om ett gott råd han kunde ge för tillfällen då jag håller kurs (qigong), eftersom han själv var och är en väldigt erfaren och god kurshållare. Jag fick till svar att jag alltid skulle börja och avsluta kurserna med något speciellt och minnesvärt.

Förutom det som nu följer är det de orden som jag kommer ihåg mest av mötet den kvällen.

När jag går ut ifrån sessionen med Rainbow Eagle i den mörka höstkvällen, som vid tillfället var upplyst med ljusen ifrån kurslokalen och en gatlykta, så ser jag en gestalt med en rock på sig med kåpa över huvudet. Så där som munkar ser ut ungefär, när de går i korridorerna och ansiktet inte syns.
Han står i hörnet av en gräsmatta intill parkeringen utanför kurslokalen. Jag såg aldrig ansiktet, men mannen, som jag uppfattade att det var, drog helt klart min uppmärksamhet till sig. Min fru Jane, som på den tiden var min vän, har bekräftat att hon också la märke till denna gestalt.

När man lägger märke till något sådant mystiskt, som det ju faktiskt var, så tittar man efter lite extra, men jag gick aldrig fram då jag inte är den framfusiga typen. Jag tittar bort och när jag i nästa sekund tittar tillbaka så är mannen i kåpan helt borta.

Allt var mycket märkligt och jag minns att jag stod där och var väldigt fundersam över vad som hade hänt. Efter många funderingar efteråt så har jag lagt ihop bitarna för att på något sätt kunna förstå vad denna gestalt var och vad meningen var med att den visade sig.

Slutsatsen av dessa tankar har blivit att då man verkligen behöver se sina vägledare rent fysiskt så visar de sig så. Själv så ser jag väldigt sällan fenomen som dessa, enligt vad jag kan komma ihåg åtminstone.
Men det är intressant att fundera och diskutera över. Vi kan kalla denna händelse för ett möte med en ande som ville visa sig av någon anledning. Detta skedde utan några som helst skrämmande omständigheter, men detta är dock något som vi inte alltid upplever. Många upplever fenomen som dessa mer skrämmande då de uppkommer under andra omständigheter. Det kanske var en vägledare som visade sig för flera av oss och som var till för inte bara en person, för att vi skulle förstå att vi var vägledda och på rätt plats.

Vore intressant att höra era reflektioner där ute och gärna era egna upplevelse:)

// Joel