En liten pojke

[Anonym]

Här är en av mina upplevelser. Förlåt för lång text. Jag har klippt den ur min blogg och det är svårt att korta den utan att tappa innehållet.

Runt 2006-2008 hade jag en liten andepojke med mig. Hans fysiska ålder var nog runt 10-12 år, medan han rent mentalt låg på 3-4 år. Det var en fin pojke. Den bild som jag fick av honom var att han var ganska späd och hade ett mörkt kortklippt hår.

Han gjorde sällan något större väsen av sig, bara fanns där jämte oss. Han lekte säkert med mina pojkar ibland.

Tyvärr fanns det en manlig ande där  också som jag helst skulle slippa berätta om, men känslan är att han och pojken hörde samman på något vis och att det nu var mannen som höll kvar pojken. Låt oss nöja oss med att han inte verkade så fridfull.

När det så var dags att flytta var jag själv där en sen eftermiddag och gjorde klart med det sista av flyttstäden.
Jag kände att pojken fanns med i rummet och jag började sjunga på lite barnvisor. Det dröjde inte länge innan jag hör en pojkröst som sjöng med. Det var så familjärt på något sätt, precis som om det hade varit ett av mina egna barn.

Redan innan hade jag bestämt mig för att försöka föra honom till ljuset.
När städningen var klar tände jag ett par värmeljus jag hade med  mig, satt mig på golvet och sände kärlek till honom samt uppmanade honom att gå över till andra sidan. Efter ett tag såg jag som fotspår på golvet. Stegen rörde sig mot köksdörren och bleknade sedan bort. Den lilla pojken hade gått över. ❤

Nu borde det varit lugnt, men icke då. Den andra, mannen som ju var kvar, kom i fullt raseri. Hade det varit i dag hade jag hanterat situationen helt annorlunda och kanske försökt få kontakt med honom, men där och då blev jag rädd. Snabbt tog jag mig ner för de fem trapporna, ut på gården och bort till bilen. Känslan av att vara förföljd satt i en bra bit ute på gården innan den släppte.

I dag undrar jag om jag hade kunnat
hjälpa honom på något sätt eller åtminstone lyssnat på vem han var vilken historia han hade kunnat berätta.

[Jane Lyzell]

Tack för du delar din upplevelse

Personligen så är min övertygelse att ingen fastnar emellan världarna och absolut inte barn, om de är runt oss så är det de av en orsak – de vill oss något – Lära oss eller få oss uppmärksam på andens värld- Kanske den lilla pojken var där för att göra dig uppmärksam på kärlek emellan världarna och den elaka mannen som du beskriver vill få dig uppmärksam på dina rädslor.

De kommer i kärlek oavsett hur vi uppfattar dem 🙂

Tycker du ska ha din uppfattning men jag vill vinkla det på ett annat sätt för dig att fundera på – varför de var där !

Tyvärr skapar tv och massmedia hysteri om att det skulle springa runt en massa vilsna andar – vilket jag anser inte är sanning.

Vänligen Jane

[Författare]

Inlägg