- Detta ämne har 1 svar, 2 deltagare, och uppdaterades senast för 2 år, 7 månader sedan av
.
-
Inlägg
-
Hej allihopa länge sen jag skrev här.
Igår den 18/4 skulle jag varit med i den nya studiegruppen där vi tolkar “Budskap från Silver Birch” en bok som jag gärna tar fram då och då.
Under dagen såg jag fram emot vårt zoom-möte, eftermiddagen kom och jag satte mig en stund med boken, plötsligt så kan jag inte läsa, hur jag än gör så går det inte, då stannar jag upp.
Jag sitter bekvämt i min fåtölj då plötsligt en tsunami av känslor möter upp mig av sorg, jag blir som uppslukad i en virvel av tusen olika känslor. Då går jag tillbaka i tanken och känslan för att ta reda på vad detta handlar om, jag ger mig möjligheten att förstå vad det handlar om. Efter bara några minuter har jag mitt svar, under dom senaste åren har jag förlorat min Dotter, min sambo och nu senast i januari min lilla hund.
Nu är det tid för mig att “knacka” på hos min Andlige ledare för lite ledsagning, jag ber om hjälp.
Han ger mig ett svar: “När du klarar att kliva över dina svåra upplevelser fyller du din Ande med styrka till att utforska större utmaningar, utan att du vet om dom eller vad dina upplevelser kommer att innehålla, varje ny utmaning av både sorg, saknad, traumatiska händelser som du inte trodde kunde hända varken dig eller dina anhöriga i en tyngd av förvirrade känslor som du inte fått ta del av tidigare – för varje händelse som läker ökar din förståelse för din vidare färd, den ger dig styrkan av både visdom, förståelse varje gång du kan se orsaken av den upplevda känslan just då.
Du skapar dig en högre uppgift av budskap i lärdom för dem andra att lära av när du för den vidare, din Ande höjs i vibrationer av förståelsen i Orsak och Verkan.
Du blir i en högre visdom med Anden.”
“Sorgen är ett mått på all den kärlek vi känner”
Svaren jag fick gav mig ett lugn och en stor tacksamhet. Nu behövde jag inhämta styrkan för att sorgen inte skulle fånga mig i sitt grepp, det är viktigt att vi stannar upp för att ge oss själva en förståelse av det vi känner i vårt sorgarbete. Skulle vi stå kvar då stagnerar vi, det är viktigt att ta fram dom fina minnena, gå vidare med dagen och livet för det är meningen att vi ska leva varje dag. Saknaden av våra nära och kära är svår men vi vet också att dom har det bra.
Var rädda om er, upp-lev varje dag och skapa minnen.// Susanne Ekwall
- Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.